Jag saknar Nalle.

OCH jag gillar The Hidden Cameras. De gör mig glad, tystlåten och sentimental efter Hultsfred 2005. Jag kommer inte ens ihåg ifall jag kände honom då. Kan jag inte gjort. Jag önskar att jag kunde minnas allt han sagt och allt han gör, och att saker någon gång kan fungera på ett sätt som inte sabbar allting. Om han varit här nu hade jag berättat det för honom tror jag. Han borde vara här oftare.

Jag mådde precis lite dåligt. Kom på en massa saker som jag inte orkar komma på just nu, samtidigt som jag fördrivit ett par timmar med Nip/Tuck. Det är illa och jag vill inte. Jag vill bara köpa lycka med oförtjänta pengar och åka härifrån och leva för mig själv högt uppe på ett berg tills jag blir galen och skjuter mig själv i huvudet, fullkomligt nöjd med mitt val.

Det har varit mycket nu, den senaste tiden. Att emigrera och ägna sina år till ingenting känns väldigt resonabelt just nu, förutsatt att jag är nöjd från och med första sekunden jag börjar med det. Samt att jag ska ha ändlös tillgång till sex, ... och typ det. Och mjölk. Alltid.

Det är sorgligt att må annorlunda för varje tanke, men just nu vet jag inte vem jag ska vända mig till när jag mår dåligt över småsaker. Alla orkar lyssna men ingen har kraft nog att gå vidare och ställa rätt frågor.

Och alla förstår precis vad jag menar, för du och jag behandlar folk så hela tiden, och därmed får vi det tillbaka. Jag avskyr att behöva andra.